.

Jag och tjejerna hade lite Hejochhejdå-middag.

Andrea åker nu på en månads semester i vårt (amerikanernas) vackra land.

Förhoppningsvis får vi träffa henne lite snabbt innan hon åker tillbaka till Sverige sen.

Hej sa vi till Ida som tar över efter Andrea och till Emma som flyttade hit för en vecka sedan.

Jag gillar att det kommer så mycket svenskar, eftersom mina vänner lämnar mig en efter en.

Nästa på tur är Lisa, men det är inte förrän i juni. Vi har massor av kul kvar att göra innan dess!

Jag ser fram emot våren! Snart är det april! Hur gick det till, det blev ju nyss mars?

Nu ska jag ut och promenixa i solen, tjingeling!

På eftermiddagen mötte jag upp Lisa och Emilia på mallet. Jag hade bestämt att jag inte skulle spendera några pengar, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det tog nog inte mer än tjugo minuter innan jag köpt en vårjacka och en bikini, tyvärr var de inte heller av den billigare sorten. Dåligt Hanna. Men jag behövde dem!

Vi tog oss till Ruby's Tuesday för middag. De har världens bästa och billigaste salladsbuffé! Efter middagen åkte vi hem till Lisa, kröp ner i hennes säng och kollade på Big Brother. Äntligen är Roza ute. Vågen!

I morse ringde klockan 7.15, som vanligt. Jag gick upp, klädde på mig, bäddade sängen, gick ner, dukade fram frukost och fixade lite. Jag Tände i hela huset, tänkte att det gör inget om någon vaknar, alla ska ju ändå upp. Klockan blev tjugo i sju. Jag funderade på vad Melanie pysslade med. Jag var precis på väg att gå upp och väcka barnen åt henne då jag såg att klockan var 4.40. Inte förrän då tänkte jag på att det var kolsvart ute. Hur trött är man om man råkar ställa klockan på 4.15, istället för 7.15? Och hur trött är man om man behöver en halvtimma för att komma på att man gått upp tre timmar för tidigt?

Det var 24 grader varmt i fredags och idag är det två grader och risk för snö.

Bergochdalbana.

Jag vill inte!

Hela helgen har varit fylld av sol, bra vänner, mat, kortspel, film, prat och skratt.

Att gå promenader i solen, äta lunch utomhus och att se födelsedagsLisa skina som en sol hela helgen har bara varit så himla härligt.

Jag har egentligen inte haft hemlängtan någonting sen jag flyttade till Downingtown, men ibland känner jag att det hade varit skönt att vara någon annanstans ett tag, typ hemma. Den här helgen däremot har jag verkligen känt att jag inte hade velat vara någon annanstans i världen. Jag är så glad att jag bor här och att jag har hittat så bra vänner! Nya tjejen, Julia, är supergo och hon passar så bra in i vårt "gäng" redan från början. Det känns bra att jag inte är den nya längre! Den femtonde, som var nu i veckan, så hade jag varit här i fyra månader. Det är ju för tusan en tredjedel av ett år! Jag skulle nog inte ha något emot om tiden ville gå lite långsammare från och med nu.

Förra veckan gick jag runt i vinterjacka och idag har jag svettats i shorts och linne. Love it!

Jag var ute och gick idag igen, innan det blev för varmt.

Resten av min lediga tid spenderades i solen. Nicenice att ligga och sola i mitten av mars!

Eftermiddagen har jag ägnat åt att köra mina kids fram och tillbaka till deras aktiviteter. Vi vevade ner alla rutor och höjde volymen på radion till max. Vi låtsades att vi åkte cab och var allmänt coola, ni vet.

Party i bilen! Upp med händerna för Stureplaaaaaaaan! (haha)

Efter jobbet ska jag åka till Lisa. Det här är hennes födelsedagshelg! Egentligen fyller hon år i morgon, men varför fira en dag när man kan fira en hel helg? Fredag, lördag och söndag blir det! Wohooooo!

I tisdags firade vi att Sandra har varit här i ett år, KUL.

Sen fick vi säga hejdå för att hon nu åker på semester och sedan hem, TRÅKIGT.

Annars rullar dagarna på i sin vanliga ordning.

Det märks att vi går mot varmare tider nu,

Idag är det sjutton grader ute och imorn ska det bli tjugotvå!

Jag har precis varit ute och gått ungefär en mil i vårsolen.

Jag och Rachel började dagen med att göra friendship bracelets, som följdes av ritande och klistermärkesfärgläggande. Vi gjorde pärlarmband och något som liknade pärlplattor.

Jag har lagat frukost, lunch och middag. Vi har bakat chokladbollar. Vi har varit utomhus och cyklat. Vi har spelat fotboll, kickball och bollat gris. Frisbee-kastning har också hunnits med. Alla tre har hjälpts åt att dammsuga hela huset. Vi har spelat spel och jag har filmat Rachel när hon sjunger och dansar till Taylor Swift. Om dagarna kommer vara så här fullspäckade i sommar när barnen är lediga från skolan kommer jag vara helt slut om kvällarna! Om inte annat så kommer min fantasi vara det.

Dagens höjdpunkt var när Björken och Ida ringde på skype. Jag hade inte pratat med min Ida på fyra månader! Då blev jag en dålig au pair som skolkade från jobbet i en halvtimma för att prata med jordens skönaste människor. Det måste väl ändå vara okej, så mycket som jag lekt med dem idag? Lite okej, i alla fall?

På kvällen blev det Taco bell-middag med Emilia, som följdes av flera timmars mys och snack hemma hos Sandra.

Imorn blir det en heldag o Phillydilly! yepyep!

Gratulerar på födelsedagen till mi padre också!

De senaste dagarna har alltså spenderats på ett collage/hotell i Baltimore. Helgen har gått fort, men det känns ändå som att jag varit borta jättelänge. Så känner jag med hela den här resan. Det känns inte alls som jag har varit borta i nästan fyra månader, men samtidigt känns det som evigheter sen jag var hemma. Hänger ni med?

Jag har deltagit på lektioner med namn som Marketing, Money, American etiquette, Idioms, Children's literarure och English grammar. De första fem var intressanta men inte så givande och den sista var back to allt man gjorde i svenska på högstadiet. Orklasser och meningsbyggnader. Kommer nog rabbla helping verb, linking verb, action verb och Present perfect progressive (An action accurring over time, in the future, before another action or time in the future, ZZzzzzZZzz) i sömnen i natt.

På American etiquette pratade vi om att visa respekt för andra människor med hjälp av titlar. Vi svenskar och en dansk var de enda i hela klassrummet vars länder man inte säger Mr och Mrs och sådant i. Läraren blev lite smått tokig och frågade med mycket skeptisk ton om det betyder att vi i Sverige anser att en femåring förtjänar samma respekt som en äldre människa. Öhm.. Ja? Alla andra nationaliteter verkar tycka att vi är totalt respektlösa för att vi tilltalar varandra med förnamn. En tjej från Costa Rica tyckte till och med det är sjukt att i vissa länder kallar man sina föräldrar för "mamma och pappa" och inte "Ma'am och sir". Tänk vad olika det kan vara. Jag lär mig inte bara om den amerikanska kulturen av att vara här, jag får massa andra kulturer på köpet. Bra ju! Men jag tycker faktiskt det är respektlöst av dem att kalla vår kultur respektlös. Dessutom så typ hånade läraren oss (Sverige och Danmark) för att vi har kungahus. Annars så var alla lärare hur sköna som helst! Det var ingen lektion som var tråkig.

MATEN! Stoooooor salladsbuffé med lax, kyckling, tonfisk, alla möjliga grönsaker, jordgubbar, hallon, melon och massa annat gott. Gillades verkligen! Plus massa annan god mat. Frukosten tänker jag inte ens gå in på, MUMS. En buffé av kakor, läsk och godis under rasterna mellan lektionerna. Så klart, ni vet ju vilket land jag befinner mig i. Jag har sovit gott i en stor, skön king-zize-hotellsäng och spenderat mycket tid med Josefin. När vi åkte dit åkte vi två olika tåg och sen minibuss. Samma resa tillbaka. Josefin är den typen som har koll på allt. Jag har inte behövt oroa mig för någonting. Hon har bokat allt och sett till att vi är där i tid. Bra jobbat J!

Himla mycket text och inga bilder. Eloge till alla som har tagit sig enda hit. Jag kom på på en av tågstationerna på vägen hem att jag inte tagit en enda bild den här helgen. Plikttrogen, som jag är, tänkte jag att det var bäst att fixa det.. Sagt och gjort. Jag tvingade Josefin att trycka sig in bredvid mig framför Photo booth. Tyvärr kan inte de bilderna offentliggöras. De avslöjade nämligen allt för tydligt att Hanna Åkerlund behöver sova. Och det, mina vänner, är precis vad jag ska göra nu.

I morse blev han sjuk och har varit sängliggandes hela dagen. När jag hämtade Rachel från dansen ringde Melanie och bad mig åka hem och hämta morfarn för att köra honom till sjukhuset. Hon är doktor och efter att pratat med honom på telefon ansåg hon att det var akut.

Jag och mormorn satt och väntade på sjukhuset i närmare fyra timmar. Till slut kom en sköterska ut och sa att en ambulans var på väg. Han var så allvarligt sjuk att de behövde ta honom till ett annat sjukhus. Vi såg när de for i väg i en rasande fart, med sirener och allt.

Nu sitter jag här hemma och väntar. Jag skulle egentligen bara jobbat till sex, men jag jobbar fortfarande. Först satt jag ju på sjukhuset och nu är jag ensam hemma med barnen. De är så oroliga. Så klart. Jag har fått instruktioner om hur jag ska ta hand om mormorn när hon och Allen kommer hem. Hon har alzheimers så hon behöver hjälp med det mesta och får inte lämnas ensam. Hennes man är den som tar hand om henne dygnet runt i vanliga fall. Nu ska jag i alla fall hjälpa henne idag och i morgon. Melanie ringde nyss och grät i telefonen för att hon hatar att sätta mig i den här situationen. Självklart önskar hon att hon var här. Alla är så tacksamma för min hjälp. Jag tycker det är lite jobbigt. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga eller vart jag ska ta vägen. Helt ärligt är jag bara otroligt glad att jag kan hjälpa till. Men nu tycker jag att det är nog med drama.