.

När jag kom hem fick jag inga applåder för att jag slarvat bort nycklarna. Det var inte så populärt. Jag blev iallafall glad när jag kom in på mitt rum, för bästa Lisen hade svängt förbi på lördagen och lämnat en hejdåpresent till mig. Godis, ett gulligt brev och ett fint kort i en ram. Nu står mina Amerikabästisar Lisafisa och Milledillen på mitt nattduksbord och tittar på mig när jag sover, japp japp!

Igår morse fick jag packa in ungarna i en ännu dyrare taxi och åka tillbaka till stationen för att hämta bilen. Barnen var svinjobbiga hela dagen och tjata om att jag kommer tappa bort extranycklarna och blablabla. Bilen kom hem och de gjorde nycklarna också. Däremot var tanken tom och likaså min plånbok. Den lilla grejen som jag blippar varje gång jag tankar, så pengarna dras från min värdpappas konto, sitter på den förvunna nyckelknippan. En chaffis utan bensin är inte en jättebra chaffis. Mitt svenska Visakort ville inte funka. Om jag itne redan var bitter och frustrerad till max, så blev jag det då. Jag ringde Josefin för att beklaga mig och be om råd. Bensinlampan lyste och jag kände att ett hej-jag-har-fått-soppatorsk-samtal till min värdmamma inte var vad jag behövde. Josefin, min räddare i nöden, släppte allt hon hade i händerna i mataffären och kom för att tanka åt mig. Hon är bäst bäst bäst, det finns ingen snällare och mer hjälpsam människa! Jag är så himla tacksam.

På kvällen fick jag veta av Anna att mina nycklar låg i min resväska som jag skickat hem med henne. Alltid när jag ska vara smart och lägga undan nycklarna för att inte tappa dem blir det problemas. Förra gången låste jag ju in dem i bagageluckan. Jag är iallafall superglad över att jag kommer få tillbaka nycklarna och att jag kan säga till min värdfamilj att jag inte varit slarvig nog att tappa dem någonstans på NYCs gator.

Nu sitter jag och avnjuter en kaffe på Panera Bread medan mina kids är på kockskola för barn. Jag har skypat med Emilia som satt hemma på sin altan i Sverige. Känns jättekonstigt att hon är där och inte här. Hon har ju bott i USA enda sen jag lärde känna henne. Nej, nu ska jag åka och hämta mina ungar. Vi ska hem och göra plånböcker av silvertejp. Im so exided. not. Men jag har tydligen lovat. Bye bye äppelpaj.

Tisdag:

Vi var uppe med tuppen för att köra Rachel och Steven till deras karatecamp. Vi åkte direkt därifrån till Marsh Creek där vi åt frukost, spelade kort och solade. Det var förvisso inte så soligt men väldans varmt ändå. När jag tröttnade på att förlora i kortspel och Anna tröttnade på att vinna så åkte vi till Exton mall för att Anna skulle få chansen att spendera lite mer pengar på shopping. Jag hittade lite kläder som var 50% på halva reapriset. En välstickad kofta för ca 17 Svenska riksdaler kändes helt okej liksom. På kvällen åt vi trerättersmiddag på Friday's med Emilia och Julia. Alla tog Brownie Obsession som efterrätt (som vanligt). Nu är även Anna frälst av denna magiska skapelse.

Onsdag:

Efter jordgubbefrukost ute i solen med tillhörande kortspel och sedan en massa fix och trix åkte vi till Lisa. Vi packade in fyra glada tjejer, en massa godis, sushi, brända skivor med trallvänliga låtar, fyra U2-biljetter och noll GPSer i bilen och började rulla mot Baltimore. Roadtripen kunde börja! Vi sjöng och åt och sjöng och åkte lite fel, sjöng och hamna rätt, åkte lite mer fel och sen kom vi fram. Efter lite förstora armband, leg-kollande barer, förband, svimmande Lisor, höga amerikaner, publikbråk och lite badbollsfångande så var de äntligen där och drog i gång konserten. Det var lätt den bästa konserten jag varit på. Inte för att jag varit på så många då, men vilken scen, vilken arena, vilken publik, vilket drag. Själva U2-grabbarna skötte sig alldeles utmärkt de också. Ojojoj vad bra det var.

Torsdag:

Medan barnen var på camp hann vi med att chilla lite, packa lite, och åka en sväng till Outleten igen. På kvällen åt vi middag på Killdare's i West Chester med Julia, Ida, Emma, Lisa och Emilia. Mysig uteservering i en mysig liten stad. God mat. Efter middagen köpte vi glass från Kiwi's. Resten av kvällen var en enda känslomässig röra. Bästa tjejerna skulle ju åka hem.

Fredag:

På morgonen brummade Jag och Anna hem till Lisa för att plocka upp Emilia som skulle följa med oss till New York. Där och då blev det tack och Adjö Lisa, vi ses i december. Inte kul.

Vi kom fram till New York vid lunchtid. Vi checkade in på hotellet, gick ut för att äta lunch på älskade Cosi, och tog oss ner till Downtown. Jag och Emilia lekte guider och visade Anna Ground Zero och Wall street med tillhörande tjur. Eftermiddagen spenderades i Battery Park där svenskt midsommarfirande pågick. Det känns jättekonstigt när alla omkring en pratar svenska, det är ju vårt hemliga språk liksom. Det var dans runt midsommarstång, jordgubbstårtor och folkdansande människor i svenska folkdräkter. Det tillhörande regnet tittade också förbi, men bara i ett par minuter.

På kvällen blev det lite vin på hotellrummet och sedan utgång på en nattklubb som heter Sky room. Bar utomhus på 34e våningen, helt okej utsikt liksom. Fritt inträde och fria drinkar hela kvällen, inte ett öre fattigare var vi dagen efter.

Lördag:

Frukost på Starbucks, solning i central park, lunch på en bra restaurang, säga hejdå till Bästa Emilia. Bra, bra, bra, dåligt. När den andra bästisen på två dagar lämnat mig gjorde vi i ordning oss inför kvällen. Det blev lite shopping runt Times Square innan det var dags för Lejonkungen på Broadway. Har velat se den musikalen i tre år, betalade 800 kr per person, och det var värt varenda krona. Så bra. Middagen åts på Olive Garden. Fem av fem toasters.

Söndag:

Tänk om man började varje söndag med att åka upp till toppen av Empire State Building. Det gjorde vi just den här söndagen. Det var mitt andra besök där uppe, och det var lika högt, mäktigt och häftigt som förra gången. Sinnes plockepinnes vad långt man ser och vad smått allting nedanför är när man är 86 våningar, över 300 meter, över marken.

Vi tog oss upp till populära Serendipity där vi avnjöt en god lunch. Vi delade på en efterrätt som var hur stor som helst. Brownie med glass och en massa chikladsås. VI klarade inte ens att äta upp den tillsammans. Anna gjorde sin sista shopping och vi tog oss tillbaka till hotellet. Det blev ett konstigt hejdå för jag var väldigt upprörd då jag just kommit på att mina hus- och bilnycklar var borta. Allt blev stressigt och konstigt. Anna åkte till flygplatsen och där stod jag ensam kvar utan vänner och utan nycklar och utan hopp för framtiden.

Fortsättning följer.... pam pam paaaaaam.

Idag har vi ätit middag I West Chester med alla tjejerna. Det var mysigt, men allt slutade i gråtkalas. Och värre kommer det blir. Emilia och Lisa åker hem till Sverige på lördag. De har varit här under hela min tid i Downingtown och jag har spenderat varenda helg sedan december med dem. Nu åker de hem och jag kan inte tänka mig hur det kommer bli utan dem. De hör ju hemma här! I morgon kommer jag säga Hej då till Lisa, på lördag kommer jag säga Hej då till Emilia och på söndag kommer jag vara tvungen att säga Hej då till Anna, vars semester är över då. Ingen av dem kommer jag få se på fem månader. Nu ska jag sova, i morgon åker vi ju till världens bästa stad igen och det är midsommar! Jag ska försöka njuta av den här helgen.

- Hanna, how do you say your last name?

- Åkerlund.

- No, its Ackerland.

- Well, my name is Åkerlund, but I need to say Ackerland here, if I want anybody to understand me.

- I think you should pronounce it "Ackerland", even when youre back in Sweden, it sounds better.

hmmm.. Ska fundera på saken. Jag undrar hur många där hemma som kommer tycka jag är cool om jag presenterar mig som Häna Ackerland.

Jag tyckte detta lät otroligt spännande, så jag bestämde mig för att spendera min dag just på det sättet. Med facit i hand var det inte så kul och spännande.

På kvällen åkte vi till en High school här i Downingtown för att se Lionville school of dance's årliga uppvisning. Det var 32 nummer, varav tre som Rachel deltog i. Det var kul att se Rachel, hon tränar dans fyra dagar i veckan, så hon och hennes lag är väldigt duktiga. Det roligaste var ändå att se seniorerna. Mycket var väldigt amerikanskt och överdrivet. Till exempel, varje seniors föräldrar fick göra en liten powerpoint som visades på bioduk i börjar av showen. Det var bilder från när deras kids började dansa, med text där det stod hur mycket de älskade dem, hur stolta de var och hur mycket de kommer sakna dem när de flyttar för att börja på collage till hösten. Kändes inte riktigt som att alla hundratals föräldrar (och sjuka au pairer) i publiken behövde veta det egentligen. Men Amerikanerna är ju så dramatiska så det är väldigt kul ändå.

Nu är jag hemma i sängen igen, och här tänker jag stanna!

Det har varit en helt vanlig dag med lite jobb, lite lunch med Josefin, lite mer jobb, lite Starbucks, lite mall och lite big brother med vänner. Jag har dragit på mig jordens förkylning också. Antar att det är min kropps svar på att temperaturen går från 35 till 15 varje gång man går in någonstans, och sen tillbaka till 35 när man går ut. Sover gör jag i minusgrader. Nog för att aircondition är en bra uppfinning, men man behöver ju inte överdriva. Kul inlägg, japp. Nä men jag ville mest säga att jag har varit här i 200 dagar.

Jag har bott i USA i tvåhundra dagar.