Igår var det Halloweenfest hos Julias värdfamilj. Det var närmare 60 personer där, fullt hus med andra ord! Alla var utklädda och allt var trevligt. I slutet av kvällen blev det lite bråk och två personer blev utslänga, det var spännande!! Haha.
Jag sov hos Julia. Vi började dagen idag med att skypa med Lisen, följt av frukost på Starbucks. Frida joinade oss och vi bestämde oss för att gå på bio. Det blev Paranormal Activity 3. Jag kollade mellan fingrarna ibland för att det var lite läskigt när de hoppade fram saker. Annars tycker jag inte att psykfilmer är så läskiga, tycker bara att allt är konstigt och overkligt. Slutet var sämst, men annars var den väl helt okej. Efter bion hyrde vi film och åkte hem till Frida. Riktig film-slappe-dag blev det.
Jag åt soppa till lunch och glass till middag. Jag har lite munproblem. Jäkla visdomständer, vad ska de vara bra för? Jag kan inte tugga och knappt prata. Tack och lov ställde mina vänner Ben och Jerry upp.
De har sagt på radion hela veckan att det ska snöa, men bara lite, och att det ska smälta direkt när det kommer ner till marken. Icke!! Det snöar riktigt ordentligt. Det är väldigt ovanligt att det snöar så här tidigt på året här. Förra året så snöade det inte förrän efter jul. Med det i bakhuvudet skickade jag hem min vinterjacka med Anna i somras, i god tro om att det skulle vara likadant i år. Jag fryser!
Tidigare idag åkte jag för att hämta Steven hos hans kompis Will. Medan Rachel sprang in för att hämta Steven gick jag ut för att borsta av snön på bakrutan (varför har inte min bil någon vindrutetorkare på bakrutan?). Av ren reflex tryckte jag ner låsknappen på dörren samtidigt som jag slängde igen den (varför har inte min bilnyckel en låsknapp, så att jag slipper ha låsa-med-knappen-på-dörren-reflexen?) Nycklarna var självklart kvar inne i bilen. Vi försökte ringa hem så min värdmamma kunde köra dit med extranycklarna, men eftersom huset jag bor i får strömavbrott så fort Mother nature gör en liten förändring (typ snö), så gick det inte att ringa hem. Och eftersom huset jag bor i inte har någon täckning för mobiltelefoner så gick det inte att ringa hennes mobil.
Allt slutade med att Wills pappa fick köra hem mig så jag kunde hämta extranycklarna och sedan köra tillbaka mig. Meeeeeeen, problemen är inte över här. Min bil stod parkerad bakom hans bil, så han fick köra över gräsmattan, runt hela huset och ut på grannarnas uppfart.
Japp det var min fredag. I morgon verkar det bli likadant. Det står simning, dans, karate-halloween-party och kyrk-halloween-party på schemat. På kvällen ska jag själv på halloweenparty hemma hos Julia!
Juste, imorse brunchade jag med Mimmi och Verena. Känns som om det var hundra år sedan. Allt jag kan komma ihåg att jag sett idag är Route 100.
Jag gör inte så mycket spännande saker nu på slutspurten.
Jag måste leva snålt för att spara pengar till min resa.
Idag har jag ätit middag på Cheesecake Factory med Julia, Lilian, Isabelle och Josefine.
Det var lika gott och trevligt som vanligt. Magen är lika fullproppad som vanligt.
Resterna ligger i en låda här hemma i kylen, precis som vanligt.
Mina värdföräldrar har målat om assfalten på uppfarten. Jag förstår om ni är nyfikna över vilken rolig färg de har målat den i, men den är fortfarande svart. Jag visste inte ens att man kunde måla om assfalt. Hur som helst så parkeras alla bilar på gatan den här veckan och det är strängt förbjudet att gå på uppfarten. Instruktionerna var lätta och förstå och allt var frid och fröjd tills Mr Bugman kom på besök när jag var ensam hemma. Han var här för att bespruta huset för att döda stinkbugs. Han tog vägen över gräsmattan och jag släppte in honom genom huvudingången. Men Mr Bugman måste tyckt att jag såg himla läskig ut, för istället för att be mig släppa ut honom när han var klar (och kanske säga hejdå, eller något), så smet han ut genom garaget medan jag var på toa. Nu är det alltså spår från Mr Bugman över hela uppfarten, som kommer stanna där typ föralltid, allt på grund av att jag skrämde honom.
Se där, nu vet ni det också. Jag som bara skulle berätta att jag lever bjöd på värsta spännande historien.
Jag packar ner mitt liv i en väska. Jag försöker i alla fall. Om två veckor åker jag till New York för att möta mamma och pappa. De ska få äran att ta med en av mina resväskor hem. Tio dagar senare åker jag på semester till västkusten. Det är lite jobbigt att tänka på vad jag ska skicka hem, vad jag behöver under mina sista veckor här och vad jag behöver på resan. Men men, jag är på god väg i alla fall. Om två veckor kommer även den nya Au Pairen som ska ta över. Om två veckor är inte mitt rum mitt längre! Min bil är inte min längre! Mina barn... Jo, de kommer alltid vara mina.
Jag kan inte sova för att jag ligger och tänker på fläskfilé, kyftpotatis och pulver-bea. Det är helt galet vad sugen jag är på det. Jag vill till Sverige nu!
Idag har jag varit här i elva månader. Tolv minus elva är lika med ett. Det betyder att jag har en månad kvar. Jag har inte några kommentarer på det, men jag ger i alla fall mig själv en klapp på axeln och säger att jag är bra.
Idag har jag ätit på restaurang med min värdfamilj för att fira att tvillingarna fyllt år (eftersom ni läser och memorerar allting jag skriver här, så vet ni ju att det var den 28 september, alltså mer än två veckor sen). Förstår inte riktigt logiken eftersom vi firade med middag, tårtor och en massa presenter på själva födelsedagen och så gick vi ut och åt brunch på restaurang dagen efter, för att fira igen.
Nu var det tydligen dags igen. Vi åt på Buca Di Beppo som var en himla trevlig italiensk restaurang. De hade ett bord i köket, ett väldigt eftertraktat sådant som man måste ringa och boka flera veckor i förväg. Där satt vi och tittade på kockar som jonglerade med stekspadar, tände eld på stekpannor och gjorde en massa andra konstigheter. Barnen fick "Birthday Brownie's" till efterrätt medan ett tiotal servitörer sjöng deras egna Happy Brithday-sång. Kockarna trummade såklart i takt på kastruller och dylikt.
Jag har även lärt mig varför alla restauranger som Cheesecake Factory, Applebee's, Buca Di Beppo och alla andra har sina egna Happy Birthday-verisioner. Det är nämligen så att orginalsången är copyright-skyddad så det är inte tillåtet att sjunga den på allmäna platser utan att be om tillstånd. Jag har en känsla av att han som skrev den är död. Nu har ni också lärt er något nytt. Var så goda :)
Jag kom precis hem från Downingtowns kära biograf. FOOTLOOSE!
Filmen var himla bra, och jag har nog bränt en herrans massa kalorier! Mina fötter dansade genom hela filmen. Jag kunde inte hjälpa det! Sen dansade jag hela vägen ut till bilen, hade enmannaparty med radion på högsta (nästan) volym hela vägen hem och nu ligger jag på min säng och nynnar footloose, footloose, kick off my sunday shoes. Kan inte hjälpas.
Vi har haft lite höst i ett par veckor. Eller höst och höst, i Sverige skulle man väl kalla det sensommar.
Men nu är den alltså tillbaka! Tjugoåtta grader bjöd Downingtown på idag. Jag tackade och tog emot och åkte till Marsh creek för att sola. Tydligen så tänkte alla andra i townen likadant, för där var smockat! Folk picknickade i gräset, barn badade vid stranden och sjön var full av kanoter, vindsurfare, fiskebåtar och trampbåtar. Alla åt glass. Det var himla härligt att som svensk beskåda allt detta för att sedan lägga sig och sola i bikini, i oktober. Okejokej, det är inte ofta jag gör någonting som något annat en svensk, men betoningen var ju på oktober, och det är ju tänkt att svenskar ska frysa i oktober!
Imorn är kidsen lediga från skolan. Det är någon högtid igen. Jag tror det är Columbus tur att bli firad. Steven kommer iallafall vara borta hela dagen och jag hoppashoppashoppas att Rachel vill åka på picknick med mig. Det ska nämligen vara ännu varmare i morgon!
Folk undrar varför jag inte slänger de gamla, nu när jag köpt nya. Eller varför jag inte sparar de nya tills jag använt slut på de gamla helt och hållet. Jag förstår inte riktigt. Självklart köpte jag de nya för att jag vill spara på de gamla. Jag vill ju inte döda dem helt, nu när de är som skönast!
Jag skrev ett jättelångt inlägg där jag detaljerat beskrev helgen. Det försvann. I protest tänker jag inte skriva om det. Inte detaljerna iallafall.
I lördagskväll var jag på Au Pair-möte vid Bates Motel. Alla LCC-grupper i området var där. Himla bra tycker jag som har vänner i flera andra grupper. Alla var utklädda, det var kul. Tre olika saker kunde man göra där: Gå runt i ett spökhus, åka runt på ett flak bland uppbyggda byar i skogen, bland monster, motorsågsmän och andra läskiga saker. Det tredje var att vandra runt på ett majsfält med fula gubbar som hoppade upp mitt framför fötterna på en titt som tätt. Allt var jätteläsikigt. Amerika är ju bäst på att göra allt extremt. Det var just vad det här var, extremt läskigt och kul, och stort. Det tog ju aldrig slut!
Så här på efterhand känns det rätt töntigt att vi skrek som vi gjorde, alla vet ju att det är vanliga människor som är utklädda, men det vaaaaaar läskigt. Det kolsvarta mörkret bidrog ju en hel del.
I söndags var jag I King of Prussia med Julia, Isa, Lilian och Johanna. De två sistnämnda är två härliga nykomlingar. Den där Lilian är en riktig inspirationskälla. Hon frågade mig vad jag vill hinna med att göra innan jag åker hem. "Öhhh, jag vet inte...." Var typ svaret. Nu, tack vare henne, har jag en hel lista att pricka av!
Vi åt på Fridays. Brownie Obsession till efterrätt såklart. Himla gott. Det är en av två saker som vi Au pairer för vidare, som kommer gå i generationers generationer. Brownie Obsession och Chokladbananer!
Nu sitter jag på Panera Bread och äter äppelpaj med vaniljglass. Jag tänkte att jag behöver det eftersom glass lindrar halsont och äppelpaj hjälper mot huvudvärk. Det sista är jag osäker på, jag kan ha hittat på det själv, just nu. Värt att testa iallafall.
En fullspäckad helg har just passerat! En sådan som verkligen får mig att undra varför jag åker hem. Just nu känns det som att ingenting skulle kunna slå ett till år i USA. Just nu, just ikväll. Snart är nog tankarna inne på andra banor igen. Känns dock lite jobbigt att veta att efter några veckor i Sverige kommer jag känna en otrolig usa-längtan, för det vet jag att jag kommer göra. Då kommer jag nog bli deppig. Och då kommer jag börja sakna Rachel och Steven jättemycket. Och Target och Exton mall. Cookies and creeme, Bently, chokladbananer och Brownie obsession. Target! Närheten till Philly och New York. Kommer nog till och med sakna min Honda. Starbucks... Alla affärer! Speciellt Aerie. Jag kommer sakna att ha ett hemligt språk och jag kommer sakna att prata engelska. Michael's. Cosi. Panera Bread. Spontaniteten. Stoppskyltarna!
Nääääää, jag skoja bara. Det är sjukt vad mycket stoppskyltar de har här. De finns i alla korsningar utan trafikljus, men inte bara där! Det är nog något "ta två, betala för en"-erbjudande när de köper stoppskyltar, för det känns som att de bara slängt ut en massa på onödiga ställen för att bli av dem eller något.
Från min helg, som jag glömde bort att berätta om, till en röra av saker jag kommer sakna till stoppskyltar. Jag berättar om helgen i morgon, nu ska jag sova i min breda, men framför allt höga, Amerikanska säng. Sitter jag på sängkanten har jag inte en chans att nå ner till golvet med fötterna. Som om det var något nytt att sova i den. hähä. Nämen, godnatt.
Idag på de amerikanska TV-nyheterna pratade de om att de måste bli bättre på att straffa de som inte betalar skatt, och att följderna för skattefusk måste ses över. De avslutade inslaget med att säga "Our goal should be to become more like Sweden, where they take your first child if you don't pay the taxes in time".
Om ni undrar vem som är förkyldast i Amerika just nu så är det jag! Kära någon, jag kan ju inte andas! Mina ögon hamnar i kors så fort jag glömmer bort att anstränga mig för att titta som en normal människa. Jag hör ingenting. Mina näsa är svullen som jag vet inte vad, och röd. Tyngden på mitt huvud och min snorfyllda hjärna ska vi inte prata om. Kan ju knappt tänka klart.
- What is that?
- Pills for my sour throat.
- Like medicine?
- Yep, like medicine.
- Did you call your mom to ask her how much medicine you need? That's important, you know.
Det är tur att jag har Rachel som påminner mig om vad som är viktigt.
