.

Sandra, Andrea, Lisa, Josefin och jag satt kvar utanför ishallen  och prata läääänge. Härliga tjejer det där!

Jag tycker egentligen inte om att kritisera amerikanerna, men när det gäller snön är de ju så efter. Här på östkusten kommer det snö i princip varje år. Kör man en säsong med allrounddäck (kan lika gärna kalla dem sommardäck för de är verkligen inte anpassade för att köras med året runt) och glider omkring utan att ha fäste någonstans, håller på att krocka i var och varannan korsning, så borde ju förnuftet säga att nästa år kör jag med vinterdäck. Men icke. Det är sällsynt här, nästan ingen har det. När man är ute och kör behöver man inte bara hålla koll på sig själv. Det hjälper liksom inte att jag anpassar farten efter väglaget, utan det kommer alltid idioter farandes hur fort som helst. När man då står stilla vid ett rödljus och ser en dåre komma, man vet att det är 98% chans att han inte har vinterdäck, då är det liksom bara att blunda och hoppas att det inte smäller.

Här finns nästan inga vägar som är enkelfiliga. Jag bor ute i skogen, men det är ändå tvåfiligt enda till mitt hus. Nu när det är snö på vägarna har alla vägar blivit smalare. Plogbilarnas insatts imponerar inte direkt. På en del vägar är hela filer övertäckta. Möter jag en bil på en enfilig väg gör jag som förhoppningsvis alla förnuftiga svenskar gör; Åker så långt ut till vägkanten som möjligt, så att vi ska kunna mötas smärtfritt. Gör amerikanerna likadant? Nej, de ställer sig mitt i vägen och tutar. Jaaaaaa, men smart! Nu blir vägen säkert bredare! Jag blir så trött. Ge mig vår så jag slipper klaga.

För övrigt älskar jag landet, och jag vill inte vara någon annanstans just nu. Jag går omkring och känner mig lycklig för att jag är här och för att jag har det så bra. Jag uppskattar livet liksom. Jag gillar Downingtown och mina vänner här. Jag tycker om min värdfamilj och jag har roligt när jag umgås med mina värdbarn. De tycker om mig och vill att jag ska veta det. Samtidigt som jag räknar ner med glädje och längtan så älskar jag att jag har hela tio (okej, nio och en halv) månader kvar.

Det finns planer för både lördag och söndag, wihooo. Så vi ses här på bloggen i morgonkväll då! Tjao!