.

Idag var jag med en tjej som heter Anna. Vi shoppade lite, åt middag och sen åkte vi hem till henne och tittade på film. Middagen åt vi i Delaware, en ny stat att pricka av på listan. Jag lämnade hennes hus ungefär 23.30. Bilresan ska ta ungefär en halvtimma, men jag är inte hemma förrän nu. Klockan är 02.30. I tre timmar har jag virrat runt i... ja, jag har ingen aning om vart jag har virrat runt. Jag körde och körde och kom hela tiden till samma ställe. Jag provade nya vägar i korsningarna men hamnade hela tiden i ett läskigt industriområde. fem, sex gånger körde jag förbi en stor kyrkogård. Alla gravstenar var vända mot ett stort, kanske fyra meter högt, upplyst kors med ett skelett hängandes på. De sista gångerna blundade jag halvt när jag åkte förbi. Tänk er! På tre timmar kommer man ju längre än halvvägs från Stockholm till Göteborg! Inga skyltar fanns. Varje gång jag bromsa gled bilen tre meter.

Jag har ju rätt mycket erfarenhet av att köra vilse. Det är inte många gånger jag tagit mig från Tyresö till Vällingby och tillbaka utan att köra fel någon gång. Essingeleden och alla tunnlar har något emot mig.

Men det här är något helt annat. I Sverige finns det gatulyktor i princip överallt. Det finns typ inte en enda i hela det här landet. Där är det ingen som låser bilen medan de kör för att de är rädda att någon ska överfalla en vid ett rödlyse. Många råder en till att göra det här. Det är inte heller någon som lär en att det är stor risk för att råka illa ut om man frågar någon annan än polisen om vägen. Trots att jag fått det rådet gick jag in på två olika bensinmackar och frågade om närmaste vägen till Downingtown. Ingen av dem visste var det låg. Jag blev typ helt förtvivlad. Förstod att jag var väääldigt långt hemifrån. Lost in space.

Tillslut hamna jag på en plats där jag kände igen mig, har ingen aning om hur jag tog mig dit. Tror aldrig jag fällt glädjetårar förut. Funderar på att aldrig mer köra bil. Eller ens lämna det här huset. Är så otroligt tacksam för att jag är hemma, jag trodde jag skulle få sova i industriområdet i natt. Eller på kyrkogården. Eller på macken i landet ingenstans. Jag köpte till och med en banan på en av mackarna. Jag var inte hungrig, men jag tänkte att människan klarar sig bara utan mat i två dygn eller vad det är, och risken fanns ju att det skulle bli fler där ute. Nej nu mitt herrskap är det dags att sova.