.

Nu har jag varit hemma i två veckor och tre dagar. Är det verkligen inte längre sen jag kom hem? Nej, det är det inte. Alla som jag träffar frågar hur det känns att vara hemma. Jag vet inte riktigt, det är så konstigt det där. Det känns som att allt är precis som när jag åkte, och nu efter två veckor får jag nästan påminna mig om jag inte varit hemma på länge. Samtidigt har jag åkt fel med bussar som jag åkt tusen gånger tidigare, jag har säger "excuse me" eller "sorry" till folk lite här och var, jag reagerar när jag ser svenska flaggor eller när någon pratar svenska i högtalare, på tunnelbanann till exempel. I början reagerade jag på att alla pratar svenska överallt, men jag har vant mig lite nu iallafall.

På de här två veckorna har jag hunnit med massor! Jag har ätit en massa god mat som inte finns i Amerikat, varit på arbetsintervju, återförenats med en manuellt växlad bil, varit hos tandläkarn, jobbat 30 timmar på mammas jobb, träffat en massa vänner, fikat, ätit middagar, varit på inflyttningsmiddag, sett två Lucia-tåg, Haft skånes bästa skåningar på besök, ätit svenskt lösgodis, varit på födelsedagsfest, festat i kära Stockholm, lekt guide i staden, handlat julklappar i trängseln, varit på junibacken, gjort smore's i öppna spisen, kört till bil till Norrköping och tillbaka, och en massa mer saker som jag inte kommer på just nu!

Jag saknar redan det stora landet i väst. Kommer jag någonsin bo där igen? "Men du kan ju åka dit på semester när du vill" har flera sagt, men det är ju absolut inte samma sak. Jag vill inte vara en tursit i USA, jag vill känna mig så hemma som jag gjort hela året. Jag saknar mina barn också, hur mycket som helst. Frågan är när jag kommer få se dem igen, och hur det kommer att vara då.

Men men, det är jul och jag är glad över att vara hemma! Nu ska jag baka pepparkakor och umgås med min mormor och morfar. Tack till alla som följt min blogg under mitt livs händelserikaste och roligaste år! God jul!