.

I natt har jag sovit en timma. Jag var trött, men jag kunde verkligen inte somna. Jag känner en stor skuld och klumpen i min mage är hur stor som helst. Det är meningen att jag ska agera som en vuxen. För det är ju det jag är, jag har ju medvetet tagit på mig det här ansvaret, jag har bett om det. Men just nu vill jag bara grina och springa härifrån.

Jag har en bok som jag ska skriva i om hur min dag har varit. Både negativa och positiva saker. I måndags var en dålig dag. Barnen bråkade som vanligt (de här barnen slåss och sparkas på riktigt när de bråkar), de vägra lyssna på mig och kalla mig fula saker när jag bad dem hjälpa mig med något. Jag skrev en hel sida i boken om hur jag känner. Problemet är att jag skrev medan jag fortfarande var upprörd. En del saker som inte riktigt hörde dit kom med, och jag ångrar det så mycket. En av de sakerna var att jag saknar att köra bil. Jag skrev också att det känns som att barnen inte vill ha mig här, och att jag inte riktigt tycker om att vara med dem, och att eftersom mitt jobb är att vara här för barnen så är jag inte säker på att vi är den rätta matchningen. Jag tycker inte att det jag skrev om barnen var så hemskt för att komma från en som flyttat in hos familjen för två veckor sen, som lämnat all familj, vänner och vardag ett halv jordklot bort.

Mamman läste vad jag skrivit och sa att hon var väldigt ledsen för att jag kände så. Hon pratade med barnen och de har fått hårda straff för att de var elaka mot mig. Igår, tisdag kväll, skulle vi ha möte. Pappan är på skidsemester så det var jag, mamman och han genom telefon med högtalare. Barnen var jättesnälla igår och jag kände att jag kanske överreagerat, att vi kunde prova ett tag till.

När mamman läste upp brevet för pappan haka han upp sig på att jag inte tycker om att vara runt barnen. Jag förklarade att hatar när de bråkar, jag är seriöst rädd att de ska skada varandra. Jag sa att dagen efter dagar som i måndags så känner jag att jag inte vill vara med dem för jag vet inte hur de kommer behandla mig och så. Han frågade om jag tycker om hans barn. Jag väntade med att svara i fem sekunder för att jag tänkte på hur jag skulle formulera mig. Jag började med att säga "jag tycker om barnen när de är snälla, men...". Då avbröt han mig och börja skrika att en bra au pair hade sagt att hon älskar barnen, utan att tveka.

I natt har jag sovit en timma. Jag var trött, men jag kunde verkligen inte somna. Jag känner en stor skuld och klumpen i min mage är hur stor som helst. Det är meningen att jag ska agera som en vuxen. För det är ju det jag är, jag har ju medvetet tagit på mig det här ansvaret, jag har bett om det. Men just nu vill jag bara grina och springa härifrån.

Jag har en bok som jag ska skriva i om hur min dag har varit. Både negativa och positiva saker. I måndags var en dålig dag. Barnen bråkade som vanligt (de här barnen slåss och sparkas på riktigt när de bråkar), de vägra lyssna på mig och kalla mig fula saker när jag bad dem hjälpa mig med något. Jag skrev en hel sida i boken om hur jag känner. Problemet är att jag skrev medan jag fortfarande var upprörd. En del saker som inte riktigt hörde dit kom med, och jag ångrar det så mycket. En av de sakerna var att jag saknar att köra bil. Jag skrev också att det känns som att barnen inte vill ha mig här, och att jag inte riktigt tycker om att vara med dem, och att eftersom mitt jobb är att vara här för barnen så är jag inte säker på att vi är den rätta matchningen. Jag tycker inte att det jag skrev om barnen var så hemskt för att komma från en som flyttat in hos familjen för två veckor sen, som lämnat all familj, vänner och vardag ett halv jordklot bort.

Mamman läste vad jag skrivit och sa att hon var väldigt ledsen för att jag kände så. Hon pratade med barnen och de har fått hårda straff för att de var elaka mot mig. Igår, tisdag kväll, skulle vi ha möte. Pappan är på skidsemester så det var jag, mamman och han genom telefon med högtalare. Barnen var jättesnälla igår och jag kände att jag kanske överreagerat, att vi kunde prova ett tag till.

När mamman läste upp brevet för pappan haka han upp sig på att jag inte tycker om att vara runt barnen. Jag förklarade att hatar när de bråkar, jag är seriöst rädd att de ska skada varandra. Jag sa att dagen efter dagar som i måndags så känner jag att jag inte vill vara med dem för jag vet inte hur de kommer behandla mig och så. Han frågade om jag tycker om hans barn. Jag väntade med att svara i fem sekunder för att jag tänkte på hur jag skulle formulera mig. Jag började med att säga "jag tycker om barnen när de är snälla, men...". Då avbröt han mig och börja skrika att en bra au pair hade sagt att hon älskar barnen, utan att tveka. Han skrek att han inte kan ha någon i sitt hus som inte älskar hans barn, och att ag måste flytta snarast möjligt.

De vet att barnen har varit elaka mot mig, annars hade de ju inte gett dem hårda straff. För mig är det inte självklart att älska någon man känt i två veckor, som dessutom har blandat sina bra sidor med riktigt dåliga sidor. Det är inte bara det att de har varit elaka mot mig (de är faktiskt snälla mot mig för det mesta), de är elaka mot varandra och skriker fula ord till sina föräldrar varje dag. Jag gillar inte beteendet. Hade jag varit här en längre tid hade jag säkert sett förbi det, och svarat att jag gillar dem på en gång. Tyvärr känner jag inte vilkorslös kärlek efter två veckor, och jag vill ju inte ljuga.

Min LCC (kontaktperson från au pair-förmedlingen) vill att jag ska prata med pappan och säga att jag vill ge det tid och försöka få allt att bli bättre. Just nu känner jag bara att jag inte vill bo i ett hus där delar av familjen inte vill ha mig där.

Lösenordet på bloggen har jag för att jag inte vill skriva saker som jag kanske kommer ångra sen, och så vet jag inte vem som har läst det. Det är ju inte helt omöjligt att vi reder ut det här och då vill jag inte att vem som helst ska kunna läsa om det negativa.