.

- Hanna, how do you say your last name?

- Åkerlund.

- No, its Ackerland.

- Well, my name is Åkerlund, but I need to say Ackerland here, if I want anybody to understand me.

- I think you should pronounce it "Ackerland", even when youre back in Sweden, it sounds better.

hmmm.. Ska fundera på saken. Jag undrar hur många där hemma som kommer tycka jag är cool om jag presenterar mig som Häna Ackerland.

Jag tyckte detta lät otroligt spännande, så jag bestämde mig för att spendera min dag just på det sättet. Med facit i hand var det inte så kul och spännande.

På kvällen åkte vi till en High school här i Downingtown för att se Lionville school of dance's årliga uppvisning. Det var 32 nummer, varav tre som Rachel deltog i. Det var kul att se Rachel, hon tränar dans fyra dagar i veckan, så hon och hennes lag är väldigt duktiga. Det roligaste var ändå att se seniorerna. Mycket var väldigt amerikanskt och överdrivet. Till exempel, varje seniors föräldrar fick göra en liten powerpoint som visades på bioduk i börjar av showen. Det var bilder från när deras kids började dansa, med text där det stod hur mycket de älskade dem, hur stolta de var och hur mycket de kommer sakna dem när de flyttar för att börja på collage till hösten. Kändes inte riktigt som att alla hundratals föräldrar (och sjuka au pairer) i publiken behövde veta det egentligen. Men Amerikanerna är ju så dramatiska så det är väldigt kul ändå.

Nu är jag hemma i sängen igen, och här tänker jag stanna!

Det har varit en helt vanlig dag med lite jobb, lite lunch med Josefin, lite mer jobb, lite Starbucks, lite mall och lite big brother med vänner. Jag har dragit på mig jordens förkylning också. Antar att det är min kropps svar på att temperaturen går från 35 till 15 varje gång man går in någonstans, och sen tillbaka till 35 när man går ut. Sover gör jag i minusgrader. Nog för att aircondition är en bra uppfinning, men man behöver ju inte överdriva. Kul inlägg, japp. Nä men jag ville mest säga att jag har varit här i 200 dagar.

Jag har bott i USA i tvåhundra dagar.

Emelie är en svensk tjej som jag träffades på Arlanda och var sedan på Au pair-skolan tillsammans.

Hon är numera Au pair i Minnesota, men den här helgen har jag fått äran att ha henne här på östkusten!

Vi har spenderat större delen av dagen inne i Philadelphia.

Jag tog på mig rollen som Phillydilly-guide (vilket jag tyvärr inte var världsbäst på),

och ledde nykomlingen till Philadelphia's magic garden på South street, Love park och Rocky steps med den fina utsikten.

På trappan hittade vi en dam som studerade på konstfack och jobbade på Gustavsbergsfabriken år 1974. Hon ursäktade sin dåliga svenska flera gånger, men jag tyckte hon var grym. Hon bodde bara där i ett år och pratade mycket bättre än en del som bott i Sverige i tio år! Det var nästan 40 år sedan dessutom. Om två veckor ska hon på semester till Sverige igen, första gången sedan dess, och hon ville veta vad hon inte fick missa i Stockholm. Öh, jag kom typ inte på en enda sak. Men sen är jag ju Phillidillyguide och inte Stockholmsguide också.

Även igår bjöds på bra väder, 30 grader och sol. Jag spenderade några timmar hemma hos Emilia. Vi solade och badade i hennes pool. Helt okej liksom. När vi var och doppade oss passade Justice, den inte alltför folkkära hunden, på att ta mina solglasögon och halvt äta upp dem. Jävla hund.

På eftermiddagen var det dans och sådana grejer. På vägen hem stannade vi på ett glasställe, möms! När vi kom hem spelade vi spel och åt middag. När mina värdföräldrar kom hem smet jag upp på mitt rum. Precis när jag öppnat mitt fönster lät det som om det var värsta skottlossningen alldeles bakom vårt hus. Pang pang pang lät det i ungefär tio sekunder. Sen blev det strömavbrott. Ett träd hade bestämt sig för att falla över elledningen tjugo meter från vårt hus. I tolv timmar var det strömavbrott. 30 grader i huset utan aircondition = varmt = sömnproblem = trött Hanna.

Där någonstans mellan hundar, glassar, sömnlöshet och explosioner hann jag även klämma in lite Starbuckshäng med Josefin. Det var på kvällen, vi satt utomhus i bara shorts och linne till elva på kvällen, yep yep! Det ska fortsätta vara runt 30 grader den kommande veckan! Me like!

Det började med att jag jobbade ett par timmar. Jobbet innebar att köra Rachel till simhallen, sitta och titta på henne i en timma och sen köra hem henne. Usch vad jag ogillar att sitta i simhallen. Tung luft, höööööög ljudnivå och jordens hårdaste bänkar. Men om vi bortser från denna löjligt korta arbetsdag så var dagen grym.

När jag droppat Rachel hemma styrde jag min superhonda mot Marsh creek som är en sjö med väldigt fin och mysig omgivning. Väl där träffade jag en solande Lisa. Jag var inte sen med att härma henne. Varmt var det! Efter att ha legat och blottat sin kropp för den stekande solen i ett par timmar blir man ofta ganska badsugen, men då har de ju såklart hittat på att man inte får bada i sjön. "No swimming in lake" stod det på skyltar lite här och var. När den rinnande svetten blev olidlig bestämde vi oss för att strunta i förbudet och bada ändå, trots att det var fullt av folk runt omkring oss. Vi hade trots allt en massa idéer på vad vi kunde säga om farbror-park-polisen skulle springa förbi.

1. Vi kan inte engelska, alltså kunde vi inte läsa skyltarna. "Only little english speak", med extrem brytning hade nog funkat.

2. Vi kunde lite kaxigt sagt att vi faktiskt inte simmade, utan bara badade och att det är skillnad.

3. Vi kom nog inte på ett tredje förslag, men det behövdes inte. Polisen bestämde sig för att parkera sin bil två meter från oss när vi precis kommit upp ur vattnet. Fjuuuu.

Vi hade i alla fall ett par sköna timmar i solen med schtek, yatzyspel, kost i form av baguette, frukt, nötter och Ben&Jerry's glass. Mums!

När vi kände oss klara åkte vi hem och bytte om till våra proffsigaste träningskläder för att utföra något som vi pratat om enda sen jag flyttade till Downingtown. Vi skulle gå från mig till Lisa. Det gjorde vi också! Det tog två timmar, men vi hade ingen aning innan, det hade lika gärna kunnat tagit tre timmar. Bra var vi i alla fall, speciellt med tanke på hur varmt det var. När vi kom hem fortsatte vi hurtigheten med ett grymt styrkepass!

På kvällen åkte vi först till vårt kära mall där det blev lite shopping. Jag fick med mig en kofta som jag spanat in på Aerie och två klänningar. Det roliga var att jag stod ett bra tag och velade om i fall jag skulle ha båda klänningarna eller bara en. Det var priset som var gjorde mig osäker. Efter många om och men så köpte jag båda klänningarna för jag ville verkligen ha dem. Nu när jag kom hem så såg jag på kvittot att hon missat att slå in den ena klänningen, så den jag velade om blev gratis! Nu är väl det här kanske en sådan vanlig etik- och moral-fråga, men jag anser att om jag hunnit komma enda hem innan jag märker det så är det okej att behålla den.

Middag avnjöt vi utomhus i West Chester. Sommarvärme är ju bara bäst. Efterrätt köpte vi på Kiwi forzen yogurt. Mums mums mums. Nu ska jag sova och vila min kropp för imorn ska vi fortsätta promenixa långdistanser.

MISS YOU!

För alla er som legat sömnlösa och grubblat över vad det var för djur jag mötte här om natten så kan jag nu avslöja att jag har kommit fram till att det nog var en tvättbjörn trots allt. Jag kom på det när jag fick veta att en tvättbjörn ser ut såhär:

Att jag inte insåg det från börjar var ju självklart för att jag trodde att alla tvättbjörnar ser ut så här:

Nu har vi redit ut det. Skönt! Visst?

I lördags jobbade jag några timmar på förmiddagen. Efter lunch kom ligan och hämtade upp mig, det var roadtrip på gång! Josefin körde oss till Ocean City, New Jersey, vilket gick väldigt bra med tanke på att alla kom fram smärtfritt. Inte nog med det, vi hade ett riktigt härligt hålligång i bilen! Sushi, godis och allsång i mängder. Aldrig förr har Hej hej Monika, Pippi Långstrump, Spice girls, Lejonkungen, I'm yours eller någon av Markoolios låtar sjungits av så vackra stämmor.

När vi kommit fram och spanat in det fräscha/mysiga/magnifika beachhouset tog vi oss till Boardwalken som sträcker sig längs hela den milslånga stranden. Tyvärr ville inte sommarstaden bjuda på badväder, men det blev i alla fall en fin promenix längs havet.

På kvällen lagade vi finmiddag som vi gladeligen åt upp. Vi pratade om livet, drack vin och Capten Morgan enda in på småtimmarna. Vi pratade om kroppar, klagade lite men kom fram till att man inte har rätt att klaga över gropar, bullar och sträck när man har rätt antal kromosomer och alla organ fungerar som de ska. Sen klagade vi lite till, men sen blev vi glada igen och till slut somnade vi.

Söndagen började med grym frukost och fortsatte med städning. Vi vinkade adjö till strandhuset, fällde en tår och hoppade in i bilen igen. När vi hoppade ut igen var det glada humöret tillbaka. Platsen vi hade kommit till var nämligen Atlantic Citys outlet. Milda makaroner vad mycket bra affärer som där fanns!

Som vanligt planerade jag att inte shoppa så mycket. Som vanligt blev planerna bara just planer. Mina handlingar blev lite annorlunda. När vi var klara och jag tittade ner i mina påsar hittade jag ett stycke plånbok, ett stycke väska, ett stycke pyjamasshorts, ett stycke linne, ett stycke t-shirt, ett stycke handduk, lite underkläder, ett par converse och ett par flippflopp. Tror (och hoppas, för min plånboks skull) att det var allt.

Nöjda och glada efter en grym helg med mycket bra sällskap hoppade vi in i bilen som tog oss hem till Pennsylvania igen.

PS. Det var lite lite lite läskigare i verkligheten.